Managment by Fear
Det är ett uttryck jag fick lära mig bara efter någon vecka på jobbet men i prinicp aldrig riktigt upplevt. När jag nämner uttrycket för vänner så får jag blandade svar. Vissa vet inte vad begreppet innebär och vissa vet inte riktigt vad de ska börja med begreppet.
I Korea och allmänt asiatiska länder råder sträng hirarki. Det vill säga att alla under chefen gör exakt vad chefen säger. Och chefen gör exakt allt dennes chef säger åt honom att göra. Kulturen tilllåter inte ifrågesättningar. Order varför existerar inte. Antingen gör du det eller så mister du jobbet. Och här kommer även nästa krock. VI i Sverige anställs för att bidra till organisationen. Vi anförtros saker och ting. Antingen ensam eller i team ska vi komma fram till ett efterfrågat resultat. Chefen i sig litar på individen utför arbetet på bästa sätt. I Korea bestämmer chefen vilket resultat som ska uppnås och hur individerna når det resultat. Som anställd känner du aldrig känslan att du själv kan skapa något. Chefen vet allt och lite till. - Managment by fear -
Vad händer då när en helt ny Korean tar över rodret på ett koreanske ftg i Sverige. Jo, det som händer är följande. Han går in och ruskar om. Vänder på alla stenar som finns att vända på. Nu är det så att sedan jag och min kollega började förra året juli har vår division, Telecom, gått och blivit bäst inom vårat område i jämförelse med de andra divisionerna inte bara i norden utan i hela Europa. Så med lite tillförsikgt men ändå spända såg vårat team fram emot ett möte med den nya chefen. Hade i princip ägnat oss hela förra veckan att förbereda olika saker, viktiga som oviktiga.
Hur tror ni då det känns när han utan ens lyssna på vad vi gör, hur vi har fördelat arbetsuppgifterna inom gruppen bara trampar ner och klankar ner. Ger oss inte ens en chans att försvara oss och när vi VÄL får öppna munnen avbryter han mitt i med ett hångarv. Börjar hota med at vi kanske inte något för Samsung etc etc.
Någon gång där slutade jag lyssna. De som känner mig vet att jag har svårt att bara vara tyst och ta skit. Men det var det jag gjorde vilket säkerligen var även det rätta att göra. Det var länge sen jag åkte hem från ett jobb där jag var sjukt upprörd,arg och totalt frustrerad.
Men, genom åren har jag även lärt mig att man oftast aldrig säger vettiga saker och tänker klart när man är som argast. Så jag tänkte med lite distans så ska detta nog också lägga sig och man är tillbaka på jobbet på måndag som vanligt. Men denna helg var inte som de andra. Ju mer jag analyserade det hela så fanns det så mycket som gick totalt fel med mötet. I efterhand kan man alltid vara klok så jag har låtit bli att tänka på det men ett sådant här möte ska aldrig ske utan vår närmaste chefs närvaro. Han ska kunna ta smällen för varför vi har det som vi har, hur våra arbetsuppgifter är uppdelade osv.
Just nu finns det ingen motivation. Jag är närvarande på jobbet men gör bara det som måste göras inget extra eller inget förbyggande. Jag funderar på om det är detta klimat jag vill jobba i...- Managment by fear -!
