I just dodged the bullet
Fick äntligen chansen att prata med min chef. Helt otroligt! Det tog bara sex månader. Från och med nu ska jag vara mer på. Samtidigt som jag kan tycka att det är dålig stil av honom så kan jag även skärpa mig och nu vet jag hur han tänker. Vi är ju olika och det handlar om att mötas på mitten tror jag. Hur som helst så känns det bra. En sten har fallit från hjärtat och med den stenen föll även en annan sten.
Jag kommer inte drabbas av varslet!!!
Så jäkla skönt. Utan att höja mig till skyarna fick jag helt klart svart på vitt att jag just nu är otroligt viktig samt att han tror på mig. Dock som alltid får man även en känga här och var. Men det är ju det som får en att utvecklas. Och det är just DET som jag hade velat haft för massa månader. Det är därför jag har tappat en hel del motivation.
Som sagt: Oron är borta och nu ska vi se hur organisationen förändras.
I am happy! :)
Att leva i ovisshet
Jag måste säga att jag inte riktigt kan andas ut. Det ligger som ett moln över mig och oron är där hela tiden. Man vet ju inte 100% om det HR har sagt stämmer. Man ska ju utgå från det men allt kan hända.
Extra All Employee meeting
- konsulter
- först in, sist ut
- kompetens
Vad är jag då?
1. Jag är konsult
2. Jag har inte ens jobbat i ett år
3. Kompetensen har jag. Jag är uppskattad ute i mina länder och i mina ögon har jag gjort så mycket, dels för företaget men även för våra kunder.
Som ni ser så är mina chanser ytterst få. Tyvärr värderas kompetens enligt lag inte så högt upp. Jag kommer få definitivt svar på måndag och tisdag. Jag har en klump i magen och är just nu känns det inge kul alls.
"Det känns inte riktigt bra just nu"
Det var mycket som hände samtidigt. Allt från att mina danska kollega bytte jobb, hon var solstrålen som fick mig att bita ihop. Hur som hellst, när hon slutade sa jag att jag ska ta en dag i taget. Tyvärr har det gått så långt att jag inte ens bryr mig om denna dag. Jag är alldeles likgiltig när jag går till jobbet. Känns som att jag jobbar på ett löpband i en fabrik. Och senaste två veckorna har bara varit jobbigare. Jag är irriterad och vill helst av allt bara stanna hemma. Det känns otroligt bittert att ha studieskulder upp över öronen men ändå gå till ett jobb som är otroligt omotiverande samt får mig att må dåligt.
Självklart finns det ett alternativ: Att säga upp sig! Dock är det inget alternativ för mig. Jag har inte råd och det ser inte bra ut på mitt CV.
Detta är mitt ena problem. Mitt andra problem är mitt knä. Nu har det gått över en månad och jag haltar fortfarande och det gör ont. Det gör att jag inte kan träna ordentligt och att jag inte går ner i vikt. Och låt oss nu inte stirra oss blind på vikten. Dock så hade jag verkligen kommit igång. Hittat ett levnadssätt som jag mår bra av. Det inkluderar allt från att äta hälsosamt men ibland äta onyttigt. Dricka alkohol och festa men samtidigt se resultat. Utan min konditionsträning blir det svårt. Jag har tillsammans med Mina försökt hitat alternativ och vi fortsätter leta. Dock måste jag säga att jag börjar lessna och det drar ner mig.
För att sammanfatta allt. "Det känns inte riktigt bra just nu" !
Och så var det igång
Jag kan inte riktigt ännu påstå att jag känner mig hemma i min nya lägenhet men det kommer väl. Har ju i princip inga möbler än. Det finns som sagt en del att göra. I veckan var även en kompis förbi, som är målare, för att titta på alternativen och hur jag bäst skulle kunna göra. Så jag fick en lista på saker jag skulle inhandla:
* 10L vägspackel
* 10L vitfärg
* spackelskrapa
* liten pensel
* roller + bygel
* papper för att täcka golvet
* slippapper
Det knepiga med kråksången är att jag ville ju sätta igång direkt men pga att jag jobbar går det inte så snabbt. Men till slut fick man ändan ur vagnen och åkte till Bauhaus. Och igår efter jobbet kunde jag äntligen börja med att spacklandet. Själv vart jag lyrisk över hur bra det gick, men jag tror alla målare skulle nog tycka annorlunda =)
förberedelser
Me in action! Full fokus!
Nu återstår det två stora väggar. Ska nog kalla in det stora atteleriet, dvs vänner jag har hjälpt när de gjort om. För nu ska det slipas så att det blir en jämn och fin yta. Därefter ska det målas som aldrig förr.
Musik
Lyssa först på låten och sedan på texten.
Slipknot - Snuff
Delmål 2 uppnått med minsta möjliga marginal
Brölloppet för snart cirka 1 ½ vecka sedan var ännu en deadline för mitt tränande. Jag måste väl erkänna att jag har "medvetet" slarvat lite med kosten, men det är mer ett hälsosamt val, jag har gjort. Just nu trivs jag och mår bra, vilket enligt mina närmaste vänner, syns rätt rejält. Tydligen "lyser" jag=) Kul att höra, för att jag mår bra och känner mig bra.
Dock så måste jag säga att jag är lite orolig. Mycket vill ha mer och när resultaten går saktare eller stagnar av får man med all rätt en tankeställare, men jag har ett problem. Jag hade ju en plan hur jag ska ta mig till mitt mål och tyvärr dyker det väl alltid upp hinder på vägen. Måste bara hitta en lösning. Mitt största problem just nu. Mitt knä, det opererade, vill inte riktigt vara med i den här leken *tråkigt* Sedan två veckor tillbaka har den varit svullen och jag kan ibland knappt gå. Det är fruktansvärt surt då jag verkligen behöver konditionsträningen. Jag hade verkligen börjat komma igång. Dels på gymmet med intervallträning och dels med David och Sebbe på kvällarna. Jag har en egen liten teori. Jag tror att mina muskler runt knät är för svaga för att parera underlaget jag springer på och då tar mitt knä enormt mycket stryk. Stryk som den inte tål och till slut så säger den ifrån. Jag har kommit till en punkt just nu där jag är lite halvdesperat. Jag ska linda den ordentligt, sätta på mitt knäskydd och bara bita ihop några träningar. Ska försöka springa nu. Tillsammans med lite ipren så hoppas jag att smärtan till slut går över och mitt knä lugnar ned sig.
Det skulle vara optimalt då jag regelbundet, tre gånger i veckan, tränar med Mina. Varje gång känner jag mig dålig och svag=) samt en som bara gnäller om sina smärtor. Som en liten gammal farbror, bara det att han har tillåtelse att få gnälla, det har inte jag. Men Mina säger att jag får gnälla på gymet men ibland känner jag mig dum.
Summa summarum: Även delmål 2 är uppnått dvs relationen axlar och midja. Midjan har gått ner lite och axxlarna breddats en aning. Det är inte mycket, dock måste man säga att det är godkänt. Finns lite hinder på vägen att lösa nu, så jag hoppas att nästan gång jag skriver att det är fortfarande ett positivt meddelande.
Solnabo
Jag vet...Nu har det gått lite för länge utan att jag har skrivit något men det finns oftast någon anledning. Denna gång är det äntligen något kul som hänt. Jag har nämligen flyttat och inte nog med det. Jag har flyttat till ett ställa, där jag velat bo sedan länge, Solna. 59 kvadrat fördelat på två rum och kök. Det är en liten ögonsten. Det är först nu jag börjar se den fulla potentialen med lägenheten. Jag visste redan när jag tackade ja och bestämde mig för att hyra den, att den kan fräschas upp men det är inte föräns nu som jag verkligen inser att det är en lägenhet med enorm potential. Men en sak i taget. Rom byggdes inte på en dag och inte heller min lägenhet. Till en början ska det målas. Vardagsrummet samt sovrummet ska målas om . Förhoppningsvis eller snarare säkerligen kommer jag få hjälp. Man ska utnyttja de kontakter man har och iom att jag inte är någon målare, så är det heller inte min specialitet. Jag överlåter sånt till en kompis.
Det passar även bra just nu för det enda jag har i möbelväg är sex stycken stolar och en säng. Resten är på väg in.
Har bett min vän Stoffe att snickra ett middagsbord. Jag är mycket nyfiken hur den kommer att se ut=) Vidare ska soffa, tv-möbel, soffbord, matta, lampor, ljus, byrå, spegel, tavla och köksbord inhandlas. Detta är ju en del, så vi får se hur och vad som kommer att inhandlas och i vilken ordning.
Som ni märker finns det en hel del tankar och en hel del att göra. Det är fruktansvärt kul att få pyssla och dona med sitt eget. Förhoppningsvis får jag till det där lilla extra. Det kommer bli svårt men just nu känner jag mig riktigt laddad inför uppgiften.
Håll till godo. Bilder på lägenheten kommer så småningom.
Händelser som berör
Filmer som berör är något som jag inte kan få nog av. Eller egentligen behöver det inte vara filmer. Så länge jag kan relatera till händelserna, kommer jag alltid kunna leva mig in i situationen. Och saken är ju denna: Man tror att upplever det exakt likadant som de "drabbade" gör. Som exempel kan jag ta idrottsliga framgångar och misslyckanden. Har varit med om både och. Aldrig på den nivån som man får se på OS eller VM, men det är i sammanhanget helt oviktigt.
Att vinna Gothia Cup, världens största ungdomstunering i fotboll, var för mig min stora dröm när jag var liten. Det var det man gick och väntade på från första träningspasset en kall November kväll. Cirka 210 träningspass senare har man äntligen nått till avspark. Sex dagar senare stod man för fjärde året i rad i en semifinal för ett fullsatt Heden. Och för fjärde året i rad stod det lika efter ordinarie tid och förlängning. Ännu en straffläggning skulle till för att ta fram andra laget som skulle spela finalen på Nya Ullevi. För fjärde året i rad, var jag inte den som får skrika ut sin glädje utan ännu en gång hade jag/vi förlorat.
Det var sista året jag fick spela den tuneringen och det är än idag smärtsamt att blicka tillbaka. Det är som att smärtan och besvikelsen helt plötsligt är tillbaka såsom då.
För att ge ett till exempel. Filmen "PS I love you" går ju att tolka på så många olika sätt. Det är det som är så otroligt vackert med det hela. Jag har som tur är aldrig förlorat någon jag älskat, i den mening att personen dör, däremot har jag verkligen förlorat någon jag älskat. Och den smärtan är för mig tillräckligt hård. Filmen "PS I love you" är lika smärtsam som fin, vacker och underbar. Man gråter både av lycka och av sorg.
Detsamma gäller filmen, jag precis har sätt i väntan på att flyga hem från Berlin, "Seven Pounds". Jag har verkligen inte upplevt något av det som händer i filmen men den berör på ett helt exeptionellt sätt ändå. En annans sorg och olycka är en annans lycka, glädje och sorg. Det fina med det hela är att man inte behöver ha upplevt detta. Så länge man kan känna, tycka och älska kommer man, tror jag, att beröras på ett eller annat sätt.
Kärlek
Bröllopet var i vackra nord Bayern, i en liten idyllisk by. Kyrkan precis tätt intill slottet där brudparet och gästerna sov. Allt var verkligen romantiskt. Precis i min smak.
Tankar kring helgen som gått
Efter en otroligt helg, fylld med glädje, vänner, god mat, goda drinkar och enormt mycket skratt sitter jag på jobbet och går igenom lite smått vad det har pratats om. Framför allt är jag så fruktansvärt glad över två saker. I lördags åkte jag iväg med en vän för att handla inför grillkvällen och rätt som det var sa han går/gått till en psykolog. Det var som om en stor sten föll ner från hjärtat.
"Det är inte bara jag som behöver hjälp"
Jag har sedan länge påstått och tror även på att alla är behov av att få prata med en psykolog, trots det klingar det lite negativt i mina öron, eller rättare sagt, det är inget man går ut och säger till sina vänner. Det är svårt att beskriva känslan för jag vet att, har man vänner som står än nära så ska de även kunna stötta mig i det. Trots det är man inte kaxig. Man skäms lite över att behöva säga: Jag behöver hjälp!
Att höra en sådan här sak, från en annan stark person, som jag uppskattar mycket, gjorde att jag på något sätt kunde acceptera hela situationen mycket bättre. Det känns bra nu.
För det andra. Vi har ju startat ett korpenlag. Alla vi som tillhör kärnan av El Bar Diablo. Och det alla var överrens om är följande: Det känns skönt att ha något återkommande, där vi, vänner, träffas, skrattar, spelar fotboll och inte dricker. Nu kanske detta hörs som om att vi vora värsta alkisarna, men nej, så är inte fallet. Dock har vi alla, sällan tid att tillsammans hitta på något. Det är härligt att ha samma intressen. Jag tror vi som spelat fotboll uppskattar detta ett snäpp mer. Fotbollen saknas i våra liv. Den har följt oss sen vi kan minnas att vi kan gå. Våra liv har byggts kring fotbollen och den dagen man tar beslutet att det får vara nog, finns helt plötsligt ett tomrum. Jag måste säga att jag hade enormt kul och ser verkligen framemot varje tisdag kvällar.
Generad
Den sitter verkligen jättefint på dig. Du ser vältränad ut över axlarna! Tränar du mycket? Det är fint att du är bred i axlarna och smal i midjan. Skulle jag se dig på bröllopet skulle jag verkligen tycka att du såg riktigt bra ut plus att du passar jätte bra i kostym!
- Pang! Bomben var släppt. Det var verkligen inte bara fejkat utan det kom från hjärtat :) Jag kan inte komma ihåg när jag fått en sådan spontan komplimang. Jag blev fullständigt generad och det enda jag fick fram var typ ett svagt tack. Kroppstemperaturen höjdes direkt och en svettpärla letade sig direkt upp i kanten av pannan:)
Nu går jag bara runt och ler lite för mig själv men är fortfarande generad. Jag är inte van så att säga :)
Flera liknande dagar efterlyses!
Igår var det en magisk dag. Först åket jag till Oslo för att träffa Elkjöp, en kund till oss. I Sverige mer känt som Elgiganten. Två timmarsmöte där jag fick riktigt mycket beröm för min presenation. Alltid trevligt att få beröm och det känns som, inte helt oväntat, att mitt arbete uppskattas riktigt mycket i länderna dvs Norge & Danmark.
Självförtroendet på topp åkte jag hem en snabbis för att svira om för kvällen. Skulle nämligen äta middag med en kompis. Det vore fel av mig att inte erkänna att jag inte såg fram emot att träffa henne. Vi skulle ha träffats redan i höstas men av några anledningar så blåstes det av och sedan dess har vi endast pratats vid via msn en jäkla massa gånger. Dock så är det alltid annorlunda att träffas. Och vilken kväll det blev. Ut och äta på East. Dels fick hon smaka på massa nya rätter som hon verkligen tyckte om, dels så fick jag äta sushi igen! Och East sushi är något extra. Så gott och så färskt. Så maten var av högklass men framförallt sällskapet. Hon är öppen och framförallt glad. Det fanns alltid något att prata om. Genuint glad. Får mig att må bra helt enkelt. Till det kan jag tillägga att hon är sjuksköterska. Varför är de så speciella och varför dras jag till de :) En annan liten positiv detalj är ju att hon är väldigt vacker :$
Nog om det, båda hade en mycket trevlig kväll och om det vill sig, så kanske vi ska ta och ses nu på fredag. Och gissa, vart vi skulle göra på fredag?! - IKEA - en lönefredag. Jorasåatte...Jag har lite ångest redan nu men jag måste dit. Det finns verkligen INGA commitments. Det bör tilläggas samt även beaktas hela vägen!
Jag hade svårt att sluta le hela kvällen samt även efteråt. Jag vaknade som jag somnade. Med ett glatt humör!
Flera sånna här dagar, tack!
Skriv på för namninsamling!
Skriv på namninsamlingen!
http://www.namninsamling.se/index.php?&nid=3245
De senaste åren har antalet barn i Bromma ökat. Istället för att öka antalet skolplatser så väljer kommunens politiker och tjänstemän att öka klasstorlekarna och hänvisa barn till skolor allt längre hemifrån. Sedan två år tillbaka fattas inte beslut om skolintagningen lokalt i Bromma. Istället är det utbildningsförvaltningen, centralt i kommunen, som år från år ritar om kartan.
Inför höstens skolstart finns, enligt uppgift, 84 barn i Smedslättsskolans upptagningsområdet till skolans 52 förskoleplatser. I år har därför ett stort antal barn från området anvisats plats i Ålstensskolan, varpå barn från Ålstensskolans upptagningsområde tvingats vidare till Abrahamsbergsskolan.
I år har samtliga Gamla Äppelvikens 6-åringar, utan äldre syskon, anvisats plats i förskoleklass i Alviksskolan. Detta trots att utbildningsförvaltningen tidigare medgivit att skolvägen från Gamla Äppelviken är alldeles för farlig för små barn.
Förra året hänvisades 6-åringarna i Gamla Äppelviken till Ålstensskolan...
Bristen på utbildningsplatser i vår del av Bromma är inte bara ett problem för de nu drabbade barnen. Syskonförturen försvinner sannolikt redan nästa år då antalet 6-åringar är ännu fler än i år. Skolorna kommer inte heller kunna erbjuda nyinflyttade skolplats nära sitt boende.
Utbildningsförvaltningen hävdar att skolkapaciteten inte kan ökas så länge det finns ledig kapacitet någonstans i Västerort. Barnkullarna har varierat i storlek även tidigare år, men man har tidigare alltid lyckats hitta sätt att ordna skolplatser till våra barn lokalt.
Det borde vara en självklarhet att:
- Barn kan gå i skola nära hemmet
- Barn inte utsätts för onödiga trafikrisker på vägen till skolan
- Barnen i området, i möjligaste mån, kan gå tillsammans till skolan
- Klasstorlekarna i skolorna är rimligt stora
- Syskonförturen garanteras även kommande år
Låt oss hjälpas åt att påverka politikerna så att alla barn i vårt område får en trygg och säker skolstart i höst och framöver. Det behövs fler skolplatser!
1. Skriv under namninsamlingen genom att klicka på länken nedan.
http://www.namninsamling.se/index.php?&nid=3245
2. Prata med dina grannar och uppmana dem att engagera sig.
3. Kom till Stadsdelsnämndens möte i Alviks Medborgarhus, Brommasalen (Gustavslundsvägen 168 A) på torsdag den 23 april kl 18.00.
You all complete me!
Detta inlägg är en kärleksförklaring från mig till er. Jag har gjort om det berömde citatet från filmen Jerry Meguire:
"You complete me - Without You I´m nothing"
Se nu inte detta som en sorts rangordning, för det är det verkligen inte.
David: Vi har kännt varandra i snart 20 år, varit bästa vänner sedan urminnes tider, upplevt så många händelser tillsammans och är i synnerhet en av de viktigaste personerna i mitt liv. Han är speciell i många anseenden och det har funnits dagar och månader där vi inte har kommit överens. Jag har valde ett tag att inte umgås med honom då jag tyckte att jag gav mer än vad jag fick tillbaka. Detta är en känsligt ämne, iaf för mig. Det är jobbigt att glida isär från någon man älskar och känna att jag ger mer än vad jag får tillbaka. Dock så tror jag indirekt att han vaknade till. Det var skönt att inte behöva ta ett snack med honom utan att han själv på något sätt förstod att något var fel. Kanske han själv, kanske jag men han ville och vill att det ska fungera. Det finns ingen i min närhet som jag har skrattat och upplevt så mycket med som med honom. Det var ett hål när han inte fanns, när jag jobbade utomlands och när jag valde att ta avstånd. Det hålet är täppt. Vi vet om varandras svaga punkter och till en viss punkt får man acceptera det, men jag betoner, till en viss punkt.
Marcus: Här blir det ett leende på läpparna. Han är som en lillebror till mig. Jag bryr mig om, vad som händer med honom och är i princip orolig varje gång han inte mår bra. Inte för att det är så ofta men, ja på ett storebroraktigt sätt. Så som när min syster inte mår bra så är jag orolig. Han är uppfostrad i familjen som har en egen plats i mitt hjärta, "The Abs". Han har nischat sig från sina tre äldre systrar och är unik. Vi behöver inte ses varje dag utan vår relation bygger på att vi trivs med varandra. Han har så mycket vett i sig och är nog den som kommer närmast mig i det känslomässiga tänkandet.
Ann: Familjemedlem nr 2 av "The Abs". Jag har aldrig i mitt liv träffat någon så genuint snäll som Ann. Hon är utbildad sjuksköterska och jag kan bara önska att om jag skulle bli sjuk och hamna på sjukhus, att det var hon som tog hand om mig. Det spelar ingen roll att hon inte bor i Stockholm och att vi inte ses så ofta, för att; finns det något problem från hennes sida eller från min så vet vi att vi kan vända oss till varandra. Otroligt klok och varm människa. När allt förändras en tråkigt decemberdag 2006 så fanns det bara en självklar människa jag kunde tänka mig att ta hjälp av och hitta någon sorts styrka. Hur jäkla bisy jag än är i mitt liv så finns det ALLTID tid för Ann!
Nina: Det går inte att blunda och inte skriva om den personen som har påverkat, format, försvagat och förstärkt mig mest av alla på denna jord. Mina föräldrar uppfostrade mig men Nina såg och visade mig vad som skimrar och vad som inte skimrar kring mig. Hon fick mig att ändras och med handen på hjärtat så lever jag än idag efter vad jag har lärt mig av henne. I vett och etiket, förhållanden, relationer samt hur man behandlar medmänniskor så följer jag hennes lära. Vi umgås inte idag då hon är tack och lov är tillsammans med sin Mr P, men vi har regelbunden kontakt. Vare sig det har med jobb, familj,problem eller smakråd till nya lgh att göra, så kan man dra iväg ett snabbt mail och veta att man får svar. Kommer även i den mån jag kan alltid hjälpa henne och inkl Mr P med det jag kan. Hon är speciell och kommer alltid ha den där extra stolplatsen i mitt hjärta.
Mina: Ojoj, vilken historia, vilket intelekt och vilken förebild. På något sätt har vi alltid lyckats få våra respektive att bli svartsjuka på just varandra. Det är komiskt nu, mindre komiskt då. Jag tror det beror på att iaf jag verkligen alltid talat varmt om henne utan att mena något mer. Men allt har väl sin gräns och när man var yngre kanske man använde sig av mer eller mindre lämpade beskrivningar. Det har funnits glädje, lycka, svek och tårar i detta förhållande. Tyvärr så lär vi oss oftast för sent, när vi bränt oss, men jag är fullt övertygad att vi har lärt oss. Jag älskar Mina, för att hon är genuin i det hon gör. Hon är en förebild och när hon inte fanns där gjorde det ont! Det är också den enda personen som jag får tårar av när jag skriver, just på grund av att hon har saknats. Hon har en helt underbar familj och man. En som bryr sig om henne. Har två barn som är söta som socker och som får mig att vilja ha barn. Är lika gammal som jag, en helt perfekt mamma, som hon om och om igen glömmer bort, har eget företag som det går bra för, Besitter enorma kunskaper inom området hon jobbar med och är aldrig mätt på den kunskapen. I min ögon är hon min förebild!
Julia: Vissa gånger säger det bara klick och då menar jag på ett vänskapsmässigt sätt. Vi har, i förhållande med alla andra jag nämnt, inte känt varnadra alls så länge MEN oj vad bra jag mår av att få vistas i samma sällskap som hon. Hon ska helst upplevas ensam över en sushimiddag. Hon skiljer sig mycket i jämförelse med mina andra vänner och det är kanske just därför hon har spikat sig fast på mitt hjärtas anslagstavla. Vi kan sitta hemma hos mig och inte säga något alls och trots det kan jag känna, fan vad härligt att du är här.
Wentzel: En jäkla svår historia det här:) Lärde känna honom via fotbollen, först i BP och sen Råsunda, där vi spelade ihop. Jag vet att det inte är riktigt så som det borde vara men jag vet och känner att du tampas med ditt. Finns ALLTID där för mig när jag behöver hjälp och jag hoppas att han känner likadant. Betytt enormt mycket och sprider glädje när han finns till. Där kan jag säga att det är någon som jag just nu saknar i mitt liv. Saknar att vi inte ses så ofta längre men just nu får du koncentrera dig på ditt.
Stoffe: Ta bort El Bar Diablo, ta bort att han är designsnickare och vi har personen i mitt liv som bidrar till mest Feel Good! Det finns liksom inget stopp på hur mycket skratt han bidrar med i mitt liv. Detta är en varm person som är extremt duktigt på det han gör men samtidigt fruktansvärd ödmjuk till allt. Framför allt är han omtänksam och tar hand om det som ligger nära till hans hjärta. Han ställer hellre upp för sina vänner än gör något han själv hellre skulle vilja göra. Har en del år känt att jag inte kunnat på något sätt ge tillbaka det han ger mig och just därför var det inget svårt val att när jag väl fick chansen till tre biljetter till Sverige - Grekland EM förra året. Han stod högst upp på listan.
Som sagt, man får bara tacka och ta emot.
Jag undrar hur Det ska hända
Jag är ju en person som tänker rätt mycket och just detta har jag även diskuterat eller iaf berättat för vänner.
Hur fan ska man hitta någon att bli kär i?
Om jag tittar tillbaka på hur jag har träffat mina föredetta har alla en gemensam nämnare. Jag lärde känna de. De föll för mitt intellekt och jag för deras. Det vore fel att säga att det är det inre som är viktigast speciellt när jag är så fruktansvärt kräsen av mig. Dock så kan jag säga att det är det yttre som ger det inre en chans. Och har du då det yttre så kommer det som är det svåra. Övertyga mig, att just du kommer tillföra något extra. Något som jag kan se upp till. Jag måste få bli imponerad av dig. För att jag ska imponeras behöver vi lära känna varandra. När har jag tid att lära känna henne? Förut i skolan, därefter högskolan och nu då. Det som blir över är jobbet. Det är där man är tillbringar och lär känna personer. Det finns ett alternativ till. Och det är att man träffar någon via ens vänner. Men man umgås ju i princip med samma sorts folk. Folk är lata och det är "jobbigt" att lära känna nytt folk, speciellt när man inte är singel. Så det blir till att man inte lär känna någon.
Kan någon då förklara mig, hur man då ska träffa någon?! I dagens samhälle, finns det tyvärr inte den tiden. Jag ska inte använda ordet "stressa", men det är svårt att inte förknippa vårat liv med stress. Jag vet ej om det är rätt eller fel men jag beskriver endast realiteten. Träffar du någon ute,vare sig du är nykter eller full, och lyckas bestämma att ni ska ses igen så har hon i mina ögon tyvärr endast en chans att imponera på mig. Oftast är denna gång alldeles för lite för att jag ska få någon speciell attraktion. Det leder till att mitt intresse dör direkt.
Fram till nu har jag inget svar och jag är som sagt skeptiskt till kärleken, just på grund av detta. Men jag ger inte upp;)
Så fort jag har lösningen kommer jag skriva! :)
Tråkigt
Imorgon är det återigen tid att gå tillbaka till jobbet. Litev osäkert, men jag hoppas att det blir träning på morgonen. Känna att man lever igen.
Försök att torka bort mitt leende
Anledningen till detta är följande: David och jag träffade en gammal gemensam vän, som nu bor och jobbar i München. Det blev en amerikask brunch på Jimmys Steak House uppe vid Slussen. Själva brunchen är inte mycket att hänga i granen, dock så satt vi ute i solen på uteserveringen och insöp a la Stockholvis solen!
Därefter ut till Ulriksdals Slott. Det var magi! 19 Grader i solen, filt, papper-penna och en kortlek. Slottsområdet är verkligen så vackert och då var det fortfarande kalt på träden.
Efter så var det bara David och jag. Åkte hem till honom och solade på balkongen i två timmar. Båda somnade med varsit glas vatten i handen. Det fanns verkligen inga problem, bara ett leende på läpparna.
Lagom till att Tove kom hem från jobbet så hade vi redan bestämt oss hur kvällen skulle se ut. Grillspett, på kyckling, majsstång, lök och paprika tillsammans med en somrig grekisksallad och Tsatsiki!
Till maten hade även Christopher joinat oss för att efter maten spela brädspel. Jag tror jag har sagt detta men det är verkligen så kul. Det är inga vanligt brädspel som man kan köpa på BR Leksaker utan det är mer avancerat. Måste använda hjärnan, sin slughet och fräckhet. Framförallt för det med sig så mycket skratt.
Runt 24 bestämde vi oss för att sedan gå ut en sväng. Toves kompisar var ute, så vi beslöt att möta upp de. Väl inne där träffade jag en hel del gamla vänner och bekannta. Mycket skratt, mycket dans och trevligt sällskap. Kan faktiskt inte bli mycket bättre.
Det var länge sedan jag kände mig så fräsch och snygg. Jobbar på att självförtroende ska komma tillbaka. VIll att det återigen ska lysa om mig igen. Jag ska utstråla glädje. Det är inte så lätt men det kommer.
Det som finns i snö, kommer upp i tö
Det är raderna till en av Robban Brobergs gamla dängor och det får mig verkligen att tänka på en sak. Nu när våren verkligen är här och vi har fått njuta av den första vårsolen så funderar jag på detta.
Finns det fler kärlekspar på våren än under vintern?
För saken är denna: Vart man än går på stan ser man lyckliga par, som bara ler och njuter av tillvaron. Det gör man inte under vintern. Är det föratt vi har så mkt kläder på oss, att när väl kläderna försvinner ser det ut som att alla par går några cm närmare varandra? Konstig hypotes, jag vet, och jag har inga belägg=) Dock så vet jag att vädret framkallar euforiska känslor inom kroppen vilket gör att folk tenderar att njuta va tillvaron lite extra.
Själv så tyckte jag för något år sedan att det var jobbigt att se alla lyckliga par, då jag kände att jag var den som var mest olycklig. De dagar är förbi. Visserligen vill jag också kunna le åt någon och känna den pirriga känslan men jag kan även unna de människor som mår bra. Jag kan själv bli glad av att se sånt.
En annan härlig iaktagning var denna. Gick på en promenad igår i stan och det var nästan freakshow. Vart man än tittade satt tjejer i tunna linnen, ibland bara bh oh försökte insupa så mycket D-vitamin som möjlligt! Inte nog med det. Vid Vasaparken gled det förbi tre killar i short och linne och en fotboll.
Jag menar lugn nu. Igår var det 16 grader i solen haha:) Och för att avsluta mitt resonemang kring detta så toppar Pontus Kåmark min lista från förra helgen då han efter matchen, Elfsborg - Hammarby, kommenterar Anders Svenssons kramp: "...., och värmen sätter ju sitt. Det tär på kroppen" :) jag kunde verkligen inte sluta skratta. Solen sken och det var trevligt men det var 14 grader kallt :)
Freakshow!:)
Efterlysning
Jag har kommit ännu en bit på vägen hur vardsrummet ska se ut. men nu återstår som sagt en hel del. Därför går jag nu ut me två efterlysningar:
1. Tavla
Jag letar efter tavlor som skulle passa in i min lgh, inte bara i vardsrummet! Det kan vara stentavlor och det kan vara canvas- målardukar. Och det ska gå i lite japansk, gammalkinesiskt och zentema. Kanske svårt att föreställa sig så jag bifogar en liten bild. Denna tavla är verkligen så jäkla snygg, i mitt tycke, och jag har köpt den:) Dock så är den inte i min ägo. Så om ngn här ser ngt liknande och känner att : hmm detta kanske Richard skulle tycka om...ta då en bild eller skicka sms asap!
2. Bonsaiträd
Jag letar efter olika size på bonsaiträd. Just igår var jag på IKEA en mkt snabbis för att kolla om de fortfarande har kvar ett stort bonsai träd. Det hade de tyvärr inte. Det som finns just nu är mellan 30-40 cm högt. Jag vill ha större, mkt större. Det ska vara som en ögonsten i vardagsrummet. Så om någon vet var exakt man kan få tag i ett bonsaiträd, please let me know.
