richardmora

Tidigare denna morgon fick jag ännu ett kvitto på att träningen ger resultat. Jag har som sagt inte "vågat" titta på vågen i rädsla av att bli besviken på att jag inte har tappat så många kg som jag kanske föreställt mig. Samtidigt som jag märker att mina kläder börjar bli förstora, vilket i sig, är en tillräcklig bekräftelse på att träningen ger resultat. Efter ett riktigt tufft pass med Mina så var det iaf dax igen att väga sig men innan det, så ställde hon en fråga som jag själv låg och tänkte på häromdagen:
Hur många kg ska du ha gått ner för att INTE känna dig besviken ?

Runt 5-6 kg svarade jag och då bad hon mig att titta på vågen.
6 kg mindre än när jag började!!

Minuten därpå hade jag svårt att sluta le:) Känner mig så sjukt nöjd!

Det var länge sen jag kände ett sådant "Go" i kroppen. Hade innan denna morgon endast tränat på måndag, vilket fick mig att få lite dåligt samvete igår kväll. Dock så var det träning idag. Ett tungt och långt träningspass. Min målsättning är ju rätt klar och tyvärr är det en rätt hård nöt att knäcka. Finns inga genvägar till att uppnå resultatet jag vill uppnå.
Jag har ju nämnt att jag har 4 delmål med träningen samt att delmål 1 är uppnått. Nu är det nästa etapp. Problemet med etapp 2 är följande; det finns inget klart svar om jag uppnått det eller ej. Kanske måste jag omdefiniera delmål 2 till något mätbart.

Delmål 2: Att återigen kliva in i en kostym och kunna säga: "Wow - fyfan vad du ser bra ut Richard". Jag har, för ca 6-7 år sedan" upplevt detta och det är det jag återigen söker. Jag tror verkligen att om jag fortsätter att träna samma mängd, med de små modifikationer, som i sin tur maximerar min träning, så kommer jag att vara riktigt nöjd den 1 Maj. Då ska jag på bröllop och den nya kostymen ska då sitta som handen i handsken=)

Men, det finns alltid ett men. Detta delmål, är som sagt svårmätbart. Vet inte riktigt vad jag annars ska ha som delmål...*funderar*

Svårt att få en bra början på detta inlägg. Dels för att jag försöker jobba på att inte vara så negativ eller bitter som några tycker att jag är. Jag håller delvis med men samtidigt så är det motigt just nu. Det är flera saker som bekymrar mig, men samtidigt kan jag inte riktigt greppa problemet. Är det jag som är problemet eller är problemet så stort och diffust så att det greppar mig och att jag inte kan hantera det?

Det som skrämmer mig mest är dock att jag alltid haft svårt för personer som har en negativ inställning till allt. Ser aldrig det positiva utan känner att de alltid måste se något negativt i det positiva. Har jag blivit en sådan person!? Vägrar att tro på det. Men det går tyvärr inte att börja undra.

Jag har insett att mina problem bottnar i att jag själv har problem. Tyvärr är det djupa problem som ligger och skaver, men som alltid flyter upp på ytan när jag börjar tappa kontrollen över mitt vardagliga liv och händelser. Men om jag bortser från de så har jag just för tillfället problem med jobbet. Ni läste säkerligen inlägget igår; - Management by fear - Det är halva sanningen till mina problem. Ibland är det kanske bara att inse att det är svårt att ändra på en företags- och samhällskultur. Med det sagt så betyder detta inte att jag kommer att sluta tänka och ifrågasätta. Jag är av naturen en lat person och jag vägrar göra saker som inte gagnar arbetet. Kommer alltid att leva efter filosofin: Jobba så lite som möjligt, men gör det exceptionellt bra och tjäna mycket. I den filosofin finns det tyvärr inte plats för robottänkande.

Den andra halvan av sanningen är klimatet jag jobbar i. Allting började för ca 1 månad sedan. Min närmsta chef, han som anställde mig, är försvunnen. Det låter lite mystiskt men så är det och locket är på. Ingen får reda på vart han har tagit vägen och vad det är som händer. Självklart har jag självmant tagit reda på detta och för att undvika problem i framtiden så sammanfattar jag försvinnandet som en omstrukturering. Men hur påverkar detta mig eller, egentligen, mitt team då? Jo, alldeles för mycket tyvärr. Han var vår kontaktperson, han brydde sig om mig och mina problem. Med honom kunde jag bolla idéer, prata framtid och framtidprojekt. Nu finns det ingen framtid och nu finns det inga visioner. Självklart ska det finnas en annan som ska "ta hand" om oss. Men det ansvaret ligger i händerna på högsta chefen och det är där andra halvan av mina problem sätter igång. Han bryr sig mycket lite om detta. Han vill bara se resultat, dvs försäljning, men missar att det är flera instanser innan produkten säljs till kund.

Men låt oss backa bandet lite och bortse från alla detaljer och gå in på ämnet ledarskap. Kommer nog att nämna ledarskap i alla dess former. Det är ett tema som intresserar mig riktigt mycket samtidigt som vi varje dag utsätts för det vare sig den är god eller dålig. Jag vet att jag besitter goda ledarskapsegenskaper, hur stora återstår nog att se, men av den anledningen reagerar jag på människors sätt att hantera olika situationer. Jag vet ej om ni tänker på det, men i princip har man så länge man minns haft ledare i sin närhet. I de unga åren kan det ha varit, exempelvis, en lärare, tränare eller förälder. På senare år främst chefer. Jag har haft förmånen att på lite äldre dagar, då man även börjat kunna reflektera över ämnet, jobba under och med två fantastiska ledare. En från fotbollen och en från arbetslivet. Ser vi på fotbollen så fick jag en tränare någon gång hösten 2003. Genom åren har våran relation växt till ömsesidig vänskap och respekt. Han var långt ifrån den mest taktiska tränaren jag spelat under, men han hade/har en egenskap som alla mina andra tränare saknat. Han har förmågan att få en grupp individer 'dra åt samma håll'. Inom fotbollen ställs ju allting på sin spets träningen innan matchdag. Blir man en av de 11 som spelar eller inte? I en trupp är du ca 25 pers vilket gör att mer än hälften inte får spela och trots detta lyckades han att motivera alla i gruppen. Man får inte glömma att man inte fick pengar för att spela fotboll. Det här var 25 individer som kom ner 3-5 dagar i veckan av bara kärlek till sporten.

Inom arbetslivet fick jag chansen att jobba på adidas. Där fick jag turen att träffa och jobba under en mycket ung chef. Han inspirerade mig, fick mig att utmana mig själv och att verkligen under 1 års tid aldrig känna ett frågetecken om varför jag höll på med det jag gjorde.

Anledningen till att jag berättar detta är för att jag är så besviken på det som händer just nu. Jag bytte jobb och flyttade hem av två enkla anledningar. Saknaden av vännerna samt att det var ett bra team och en bra chef och ett bra jobb. Jag har en chef som har haft utvecklingssamtal med alla med fast anställning, men inte med konsulterna. Skriver man till honom och bestämmer en tid så dyker han inte upp. Och, inte nog med det, så meddelar han inte mig om att han inte kommer.

Mötet i fredags, som fick bägaren att rinna över, var han också inbjuden till. Han lämnade dock inget svar om huruvida han skulle delta eller ej. För det hade han egentligen varit tvungen till. Han hade fått stå till svars varför vi är anställda och varför vi har delat upp våra arbetssysslor på det sätt som vi har. Hur organisationen har förändrats sedan jag började och varför det inte är i dags dato möjligt att öka marknadsandelarna i Finland till det dubbla.

I måndags kom han fram till oss och bara sa att han måste få en skriftlig redogörelse när ett möte går så snett som det gick. Så jag skrev ett mail till honom och bad om ett möte så att jag skulle kunna förklara vad som hände. Han bestämde en tid på tisdagen men sen blev mötet aldrig av.

Alla dessa saker är inte stora problem och det vet jag om, men tillsammans blir detta alldeles för mycket. Händer samma sak flera gånger blir man avtrubbad. Just nu finns det ingen glädje eller motivation.

Känns som detta inlägg kan skrivas ännu längre eller att jag kunde ha delat upp det, men på något sätt hänger allting ihop. Dåligt ledarskap blandat med mycket skitsnack och hysch hysch. Ett klimat jag inte trivs på. Det enda jag tänker på just nu är att gå härifrån tidigare och träffa någon som får mig att le några timmar.

Det är ett uttryck jag fick lära mig bara efter någon vecka på jobbet men i prinicp aldrig riktigt upplevt. När jag nämner uttrycket för vänner så får jag blandade svar. Vissa vet inte vad begreppet innebär och vissa vet inte riktigt vad de ska börja med begreppet.
I Korea och allmänt asiatiska länder råder sträng hirarki. Det vill säga att alla under chefen gör exakt vad chefen säger. Och chefen gör exakt allt dennes chef säger åt honom att göra. Kulturen tilllåter inte ifrågesättningar. Order varför existerar inte. Antingen gör du det eller så mister du jobbet. Och här kommer även nästa krock. VI i Sverige anställs för att bidra till organisationen. Vi anförtros saker och ting. Antingen ensam eller i team ska vi komma fram till ett efterfrågat resultat. Chefen i sig litar på individen utför arbetet på bästa sätt. I Korea bestämmer chefen vilket resultat som ska uppnås och hur individerna når det resultat. Som anställd känner du aldrig känslan att du själv kan skapa något. Chefen vet allt och lite till.  - Managment by fear -

Vad händer då när en helt ny Korean tar över rodret på ett koreanske ftg i Sverige. Jo, det som händer är följande. Han går in och ruskar om. Vänder på alla stenar som finns att vända på. Nu är det så att sedan jag och min kollega började förra året juli har vår division, Telecom, gått och blivit bäst inom vårat område i jämförelse med de andra divisionerna inte bara i norden utan i hela Europa. Så med lite tillförsikgt men ändå spända såg vårat team fram emot ett möte med den nya chefen. Hade i princip ägnat oss hela förra veckan att förbereda olika saker, viktiga som oviktiga.
Hur tror ni då det känns när han utan ens lyssna på vad vi gör, hur vi har fördelat arbetsuppgifterna inom gruppen bara trampar ner och klankar ner. Ger oss inte ens en chans att försvara oss och när vi VÄL får öppna munnen avbryter han mitt i med ett hångarv. Börjar hota med at vi kanske inte något för Samsung etc etc.

Någon gång där slutade jag lyssna. De som känner mig vet att jag har svårt att bara vara tyst och ta skit. Men det var det jag gjorde vilket säkerligen var även det rätta att göra. Det var länge sen jag åkte hem från ett jobb där jag var sjukt upprörd,arg och totalt frustrerad.
Men, genom åren har jag även lärt mig att man oftast aldrig säger vettiga saker och tänker klart när man är som argast. Så jag tänkte med lite distans så ska detta nog också lägga sig och man är tillbaka på jobbet på måndag som vanligt. Men denna helg var inte som de andra. Ju mer jag analyserade det hela så fanns det så mycket som gick totalt fel med mötet. I efterhand kan man alltid vara klok så jag har låtit bli att tänka på det men ett sådant här möte ska aldrig ske utan vår närmaste chefs närvaro. Han ska kunna ta smällen för varför vi har det som vi har, hur våra arbetsuppgifter är uppdelade osv.

Just nu finns det ingen motivation. Jag är närvarande på jobbet men gör bara det som måste göras inget extra eller inget förbyggande. Jag funderar på om det är detta klimat jag vill jobba i...- Managment by fear -!