richardmora

Det är ett datum som förändrade min familj. Min familj, mig själv och framförallt min far. Det är datumet som då min pappa akut fördes till Huddinge sjukhus. Han hade då en längre tid varit riktigt svag och hela familjen var i princip berädda. Eller hur ska man egentligen kunna förbereda sig på något sånt. Att se sin far så sjuk och svag och inte veta om han får en ny lever eller inte. Efterhand har vi fått höra att han var en dag försenad. Han var verkligen på gränsen till att inte få levern. Problemet var att han var för svag, vilket även vi märkte. I 1½ månad låg han i halvkoma.
Första gången vi fick gå in på intensiven fick vi gå in 2 och 2. Mamma och syster först. Syster min kom utspringandes och gråtandes efter 5 sekunder. Hon kunde inte besöka far på sjukhuset den sommaren, bara mot slutet då han skulle komma hem. Mamma var på sjukhuset hela den sommaren. Hon mådde inte bra. Kvar fanns jag och min bror. Tyvärr finns det inget utrymme att visa sig svag. Iaf då tyckte jag inte det.

Det första två veckorna hade jag ingen heller att prata med då Nina var i Japan. Blev otrotligt mycket lättare när hon väl kom hem Dock har jag ett problem jag alltid har haft och som även var början av en ond spiral i mitt liv.

Jag vågar aldrig berätta hur jag mår på riktigt när jag mår dåligt, för att jag inte vill att de (människor som älskar mig) ska tycka att jag bara gnäller och tycker synd om mig själv. Så då behåller jag alltid cirka 25% inom mig.

Det tog cirka två år för min far att återhämta sig till ett tillstånd som man kalla för ett normalt liv. Tyvärr räcker det inte med att förlora sitt liv och ens familj för att kunna uppskatta det för några. Var hemma i helgen och jag bjöd mina föräldra och syrran på middag och får till min stora förvåning reda på att min far dricker en lättöl till maten. (Ni som inte känner min far, nej han är ingen alkoholist) Det som är så respektlöst mot oss samt så sjukt mot honom själv är att även pyttelite alkhol får hans lever att skrumpa snabbare.
Jag vet inte vad jag ska säga för att jag hyser så mycket agg och är så besviken på min far och mor. Det finns ju saker som jag inte har vågat berättat än men som alltid kommer att finnas där och gnaga.

Jag vet ej om jag klarar av ett 2004 igen. Sedan 2004 ställs jag nästan varje månad i situationer där jag MÅSTE enligt mina föräldrar ta ansvar för saker de gör. Självklart - vi är ju familj! Men jag tror det finns en gräns. Den gränsen överskrider när man inte respekterar den andre och bara tar för givet.
Jag våndas och tampas varje vecka med att jag känner att jag träffar mina föräldrar aldeles för sällan och när jag träffar de så mår jag dåligt. Jag kan inte längre njuta av deras sällskap. Jag kan inte glädjas med de till 100 % då jag vet att dagen efter gör de något sjukt eller förväntar saker av mig som inte är rimliga.
Och andra sidan vet jag att man har bara en mor och en far. Det senare, dvs min far kommer tyvärr inte leva så länge som jag kanske önskar mig.

Kampen sliter isär mig, för att jag får skuldkänslor att jag känner som jag gör, men samtidigt så finns det saker som inte går att förlåta. Det gör bara ont.

Mitt i allt elände så kom jag på en sak. Jag tänkte börja skriva recensioner om Sthlms olika brunchställen. Men jag behöver verkligen er hjälp. Jag har ju mina preferenser av vad jag tycker är viktigt och bra, men nu tycker jag att ni ska komma med ideer och tips efter vad jag ska titta efter. Framförallt tips på vilka jag ska testa. Kanske har ni testat någon som ni tyckte var bra eller dålig. Det är bara att ösa på med info.

Så nu får ni verkligen chansen att tycka till och kunna påverka:)

Måste få erkänna att jag mår riktigt dåligt just nu. Av en mängd olika anledningar. Inte nog med att jag har problem med jobbet så mår jag just nu inte bra. Det går väl hand i hand antar jag. Det är svårt att sätta ord på vad som riktigt är fel. Många som känner mig, även mina närmaste vänner, har nog bilden av en person som mår bra, får alla att skratta och må bra, dryg, ironiskt men alltid med glimten i ögat.

Frågan är om denna person är min ena hälft. Min andra hälft mår tror jag tyvärr inte så bra. Och jag tror att jag själv förstärker det hela med att inte vara mig själv. För jag är inte mig själv till 100%! Den andra sidan vill jag inte att att folk ser hos mig. Sidan där jag inte mår bra. Där jag gråter för att jag inte mår bra. Där jag är ledsen och nedstämd. Det har gått så långt att jag nästan vid varje film börjar gråta.
Jag har inget svar varför jag inte vågar vara den jag vill. Kanske för att jag alltid kan hjälpa och lyssna när andra har problem, men att jag själv inte vill bli sedd som svag. Jag vet ej, men nu är det iaf sagt. Jag mår inte bra. Speciellt när jag har stora problem på jobbet.

Fick en liten tankeställare idag. En av mina vänner, som jag har kännt sedan 13 år tillbaka skrev i ett sms att hon kände sig riktigt misslyckad. Helt befängt! Saken är denna: Jag har inga vänner som inte har något som jag inte ser upp till. Vissa mer, vissa mindre. Denna person är och har alltid i mina ögon varit riktigt stark, duktigt på det hon har gjort, vare sig det handlar om skola eller jobb. Det är en person jag alltid har och kommer lyssna på, framförallt kan jag lära mig så mycket av henne. Och just denna person skriver att hon känner sig misslyckad!

Min första tanke var: Om du är misslyckad, vad är jag då?

Jag har flera gånger kännt mig misslyckad och speciellt när jag får panikattacker och ångesten sköljer över en, så jämför jag mig med alla mina närmaste vänner. Då, så ser jag bara det positiva hos de och endast de negativa hos mig. Det blir nästan en hävstångeffekt. Man känner sig extra misslyckad.

Jag tror att i vår vänskapskrets kommer man då och då känna sig misslyckad. Inte för att man är dum i huvudet eller för naiv och inte kan se sina bra sidor utan mer att just då i den stunden önskar man att man kanske kunde vrida tillbaka klockan och välja en annan väg. Jag menar inte att man vill fly undan den man är, utan just då i den situationen, vill man vara i någon av sina vänners skor.

Antingen är detta mycket genialt eller bra bullshit. Jag tror på det sista men man ska väl ge allt en chans.

http://www.viraltrafik.se/?RichiM

Nu var det tre dagar sedan jag uppdaterade min blogg. Vet inte varför, men det står still eller så tror jag att ni kanske tröttnar på att jag mår som jag mår. Visserligen handlade mitt förra inlägg om "upprymdhet", men det försvann måndag morgon då jag satte min fot på jobbet. Det är som att kliva in i en annan zon. Jag känner mig sviken. Det var inte detta som fick mig att lämna Tyskland. Det är inte denna tjänst som jag skrev på. Det var en helt ny tjänst som jag tillsammans med mitt team skulle forma. Det fanns inga ordentliga rapporter dvs med min analytiska och excel kunskaper skulle jag börja utforma nya analyser som skulle hjälpa våra KAM:ar. När jag tittar på facit, kan jag med handen på hjärtat säga att jag har förbättrat och förenklat befintliga rapporter. Visst, jag har även utvecklat några få rapporter men i mina ögon aldeles för banalt. Jag har lärt mina kollegor en hel del hur excel kan vara ett avgörande verktyg i vårat dagliga arbete. Detta är något som kommer per automatik, att man vill dela med sig av sin kunskap till de man jobbar med. Men åter tillbaka till rapporterna som skulle utveklas: Dessa rapporter ska göras BARA för att huvudkontoret kräver detta, inte för att vara till hjälp. Och detta är saker jag kan inte skriva under på. Jag kommer aldrig fejka rapporter som inte gagnar det jag jobbar med och för.
En annan sak är att man inte riktigt kan prata med någon på jobbet om det. Alla märker bara att jag inte mår riktigt bra. Har endå anförtrott två personer, vilket jag tycker är oundvikligt. Man måste ha någon på jobbet som man kan ventilera med annars blir man kvävd. Och just nu är jag kvävd. Tur i oturen är att en av dessa känner samma ruttna känsla som jag gör.

För att återkoppla till ett resonemang, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så är livet alltid ett ying och yang. Man måste bara hitta dessa korn. I måndags fick jag mitt första riktiga erkännande, högt uttalat, öga för öga av David. Han sa nämligen att jag är alldeles för bra och för värdefull för att jag ska slösa bort min tid på ett ftg som inte drar nytta av min speciella kunskaper. Han har aldrig sagt något så konkret. Det värmde iaf. Jag vet att jag är bra och jag har fått erkännade vart jag än har jobbat men på något sätt värmde detta extra mycket. 

Tydligen när jag väl börjar skriva så fattas det ingen inspiration. Det finns en hel del som ligger och bubblar under ytan. Jag måste bara försöka sätta ord på dessa.

Det var inte igår, då jag vaknade med ett leende på läpparna. Jag har verkligen haft en helt underbar helg och jag mår verkligen kanon. Det började med att jag , från att legat i halvkoma, bestämde mig för att möta upp en gammal kompis och ta en fredagsdrink. Det roliga med detta var att vi, av en heldel anledningar främst att hon hade haft pojkvän, inte setts på ca 1½ år. Sagt som gjort satt vi på WC på söder pratade. Hade verkligen riktigt trevligt tills att hennes ex kliver in genom dörren:) Inte för att det spelade ngn roll för mig, men hon tyckte det var jätte jobbigt. Från att varit lugn blev hon helt stissig. Sarkastisk som jag ändå är, innerst inne, kunde jag inte mer än bara njuta av situationen. *Sådan är jag :)*
Efter det mötte jag upp David och körde en gammal hederlig utgång.

Ett av mina mål, sedan jag kom hem från Tyskland, är att bekanta mig mig Stockholm brunchutbud. Dels är det riktigt trevlig att bara börja antingen lördagen eller söndagen med en riktigt god brunch men dels är det även ett perfekt sätt att bara träffa någon vän och umgås.
Så på helgens meny stod Strand Hotel (SAS Raddison hotellet so ligger mit emot Dramaten). Det är riktigt mysigt inrett och brunchen är okej. Anledning till att den bara får "okej" är att den saknar grönsaker. Vill jag äta en riktigt god smörgås så måste jag ha antingen paprika, tomat eller gurka.
Efter det strosade jag ensam runt på stan, mest för att titta på folk. Att gå runt på Stockholmsgatar ger mig energi, speciellt på helgerna då det är som mest människor. Gillar att det pulserar liv i staden. Jag har verkligen inga problem att det är mycket folk. Får mig alltid att tänka och drömma mig tillbaka till Tokyo.

Därefter hem till Tove och David. Efter ett tag anslöt även Sebbe. Alla har vi våra brister, vissa mer andra mindre men när allt är harmoniskt går det inte att undgå och njuta av dessa vänner. Dessa har jag kännt i snart 20 år och vi har varit med om en hel del tillsammans. En gemensam matlagning följdes åt av 5 timmar brädspel. Otroligt kul, massa skratt, massa hån men även hjärngympa.

Nu ligger jag i sängen och filar på en riktigt bomb. David och jag funderar på att dra igång en business och det är på allvar. Krävs lite starkaptial men båda två har det. Vi ska mötas upp senare idag och gå igenom det mer nogrant. Vore kul om det kom igång.
Utöver det blev jag tipsad om vart jag kan få tag i massa designinredning för en billig peng. Just nu frossar jag i det jag älskar: Inredning, businessdrömmar och samt upprymdhetskänslan jag har av helgen.

Som så många gånger, handlar det om att på något sätt känna någon som känner någon som kan vara värdefull för en själv. För ett tag sedan när det såg som brunast ut på lägenhetsfronten, stötte jag på en gammal granne, efter ett besök hos mina föräldrar. Efter ett par formella frågor så visste hon att jag letade lägenhet och utan att tveka så tipsade hon mig om att hennes son ska flytta ner till Malmö och att han vill hyra ut sin lägenhet. Några samtal och veckor senare stod jag utanför dörren för att få mig en liten titt.
Lgh ligger precis intill Solna C på femte våningen, med utsikt på bussterminalen. Bara 50 meter till Tunnelbanan och tvärsöver gatan är ingången till Solna C. Våningen är 59 kvadrat stor, vilket är mer än dubbel så stor  än vad jag har just nu. Kommer bli en omställning som heter duga men samtidigt kommer jag nog vänja mig rätt snabbt. Lägenheten är inte toppfräsch men jag får måla och göra det mesta jag önskar. Så just nu går en hel del tankar genom huvudet om hur jag ska göra om. Det ska verkligen bli kul att hitta den där färgen eller tapeten som får mig att le lite extra. Komma hem till sina egna möbler samt att faktiskt kunna återväcka en gammal tradition som att bjuda på min hemlagade sushi. En klassiker bland mina vänner och även efterlängtad.
Jag vill inte säga för mycket nu, men det nalkas även inflyttningsfest för första gången i mitt liv.

Jag är lite mellan valet och kvalet. Funderar nämligen på att lämna SATS och bli medlem på ett gym där jag får tillgång till en egen PT.
Fördelar med bytet: För det första så kommer jag maximera min träning, vilket betyder att varje träningspass kommer utföras lite bättre och effektivare. Med en PT så tar man per automatik alltid i extra hårt och pushar sig själv några extra procent. Att ta hjälp av någon som kan sitt yrke så bra medför att man får mer än bara en tränare. Jag kan fråga om kosten, skador, träningsmängd samt modifiera träningen för att få en sådan variationsrik träning som möjligt.
Dessutom, viket jag också värdesätter högt, får jag tillfälle att träffa min vän, vilket i vissa fall kan vara svårt, då hon har fullt upp med att vara en god mor och fru.

Nackdelen är en enkel historia. Det är dyrare! Det är ungefär 250 SEK dyrare i månaden. Det finns endast bara två gym att välja bland och gymet ligger inte vid jobbet, vilket jag hittils inte haft ngt problem med då det inte spelar ngn roll ifall jag är 06.00 i Väsby eller i stan.

Vore faktiskt lite trevligt med feedback på detta inlägg.

Senaste dagarna har jag fått lite frågor på, hur jag har lyckats gå ner i midjan. Det är svårt att svara på detta för jag tror att alla har olika metoder men det viktiga i sammanhanget är att man gör det hälsosamt och naturligt. 
Jag tänkte att jag skriver ner det som fungerat på mig och tanken bakom det. Dock så måste det tilläggas att detta är inget vetenskapligt bevisad metod;)

Jag tror det mesta sitter i huvudet när det gäller träning. Det räcker tyvärr inte att "må dåligt" av att se ut som man gör. Man måste komma till en bristningsgräns och få nog. Så var det för mig. Flera skumma incidenter med min kropp ledde fram till att jag fick mig en ordentligt tankeställare; Jag är 25 år, flåsar bara av att gå i trapporna, alla kläder jag tycker är snygga ser inte lika bra ut på mig, singel och extrem kräsen. Något var tvunget att hända. Så när jag väl bestämde mig för att köra fanns det inga undantag.  Bort med ALLT onyttigt som finns i 2 månader! (halv detox kan man säga)

TRÄNING

Iom att jag inte tycker om att springa valde jag att börja träna på gym samt 2-3 gånger i veckan spela tennis, squash eller badminton. Detta skulle ge mig en träningsdos på cirka 5-7 ggr i veckan. Jag kan säga att jag har hållt en genomsnittlig träningsmängd på 5.5 gånger veckan; aldrig under 4 gånger.
I efterhand får man utvärdera vad som går bra respektive mindre bra. Jag fick inte den konditionträning jag tror krävs för att gå ner i vikt. Trots intensiva gympass så tror jag inte att "bara" träna styrketräning kommer leda till att magen försvinner. Så därför var jag inte så svår på att följa Minas råd med 20 minuter på löpbandet och korta ner styrketräningen en aning. Trots att jag inte gillar att springa fanns det ingen annan utväg. Så mina gympass, sedan 3 veckor tillbaka, börjar med att jag springer intervaller på löpbandet. 2,5 km varvas med 100 m gång och 400 löpning i ca 11.5 km/h. Tanken är nog att både öka avståndet och hastigheten.

KOST

Träning är en byggsten i det hela men en annan betydande del i arbetet är kosten. Det tror jag alla är överens om. Mitt resonemang kring det hela var att jag hellre "offrar" muskler än att bygga och bränna mindre fett. Detta betyder att jag har ett mkt litet intag av kolhydrater. I min mat förekommer det ingen potatis, vitt ris, pasta eller vitt bröd. Allt detta har bytts ut mot rotfrukter eller sallad. Självklart behöver kroppen även kolhydrater men på något sätt går det inte att undgå detta att inta detta ämne. Frukt och grovt bröd innehåller kolhydrater. I mitt fall gäller det att hålla nere mängden intag av dessa. Protein är något jag behöver och då jag inte tror att jag får i mig tillräckligt med protein i min vanliga kost, dricker jag proteintillskott efter varje träning. Därtill kan jag nog laga det mesta med kycklingfile och lax.
Att äta lite kolhydrater kan göra att man blir trött i huvudet och musklerna. Detta har en direkt inverkan på både träningen men även det viktigaste, nämligen jobbet. För att motverka detta finns det säkerligen ett antal saker man kan äta men det jag dricker varje morgon 30 min innan träningen är följande: Kreatinpyrovat - Jag kan inte lägga handen på hjärtat och säga att detta fungerar på alla men jag tror att detta hjälper iaf mig. Kreatinpyrovatet innehåller ämnen som ger mina muskler den energi de behöver för att prestera bra även när de e trötta (pga mitt låga kolhydratintag) Utöver detta ökas min fettförbränning samt att jag blir piggare i huvudet, vilket gör att jag kan konsentrera mig på jobbet.

Vad jag även lärt mig är att jag måste passa mig hur många kalorier jag äter per dag. Jag som går under rubriken "banta" behöver få i mig mindre kalorier än vad jag förbränner per dag. Just nu har jag ingen aning om hur många kallorier jag får i mig eller gör av med. Min utveckling går framåt och så länge jag ser resultat finns det ingen anledning att föra kostdagbok. Det kanske blir nästa steg.

Sammanfattning

Tänk på att alltid sätta upp klara och mätbara mål. Jag själv tror även på delmål. Det kan ofta vara rätt långt fram till huvudmålet och har inte jag delmål jag kan sikta mot så tappar jag motivationen.
En annan viktigt sak i sammanhanget är att varje människa reagerar olika på träning. Bara för att jag lyckas gå ner i midjan behöver inte det betyda att alla lyckas går ner där. Kroppen kanske tar bort fett från annanstans och magen kommer allra sist. Mitt förslag är att mäta allt som går att mäta; midjan, bysten, axlarna, låren, bicepsen och rumpan; inte bara fokusera på ett del.
Som i så mycket annat liv här på jorden gäller det även i träningen att hitta en sorts Ying-Yang. En kontinuerlig och balanserad träning med kondition och styrka tillsammans med en kost som passar ens ändamål kommer ge resultat.

Tänkte det kunde vara trevligt att delge de olika delmålen jag satt upp för 2009. Tror att det är lite havlv viktigt att ha delmål för att kunna motviera sig själv.

Efter inlägget "delmål 2" fick jag, som jag ante mig, tips på att jag borde/ska definiera om mitt delmål 2, så det har jag anammat. Såhär ser det ut.

Delmål 2:

Relationen mellan mitt midje mått och axelmått ska öka. Det vill säga: Likna mer ett " V " mer än ett " S " ;) Det är enkelt och mätbart.  I takt med att magen försvinner så hoppas jag gå mot ett "V".

Delmål 3:

Denna etapp kommer nog i särklass vara den jobbigaste. Detta går i princip inte mäta eller så är det kanske just det den går att göra. Målet är att i sommar kunna vara spontan och våga följa med kompisar o sola. Det vill säga, gå i bar överkropp. Låter verkligen banalt men jag har sedan jag varit ett litet barn haft enorma problem med detta. Även när jag spelade fotboll på elitnivå och var riktigt tränad så valde jag bort att gå och sola eller bada. Jag tyckte jag hade för ful överkropp för att vistas bland andra. Nu på senare år kan jag verkligen inte förstå mig själv och önskar att jag aåg ut som jag gjorde vid 17 års ålder. Istället för att önska saker som inte går så hade jag tänkt att försöka övervinna rädslan och blygsamheten. Har jag gjort ett bra jobb med träningen samt maten, så ska jag tvinga mig över tröskeln i sommar. Och framförallt inte skämmas.
Detta är kanske ett för diffust delmål men jag känner att jag måste även utvecklas på det mentala planet. Detta är en just sådan utmaning, dock en mycket jobbig sådant.

Delmål 4:

Innan jul i år så ska jag må bra och väga under 94 Kg. Har jag lyckats med det så är jag tillbaka på en vikt som jag hade runt 2001. Mycket enkelt att mäta och utvärdera.


Sammanfattningsvis kan jag säga att jag noga tänkt igenom mina mål. De ska inte vara orealistiska men samtidigt inte heller något jag bara enkelt kan uppnå.

Fick precis denna kortfilm skickad till mig. Just vad jag behövde. Kan inte sluta le och tänka hur det skulle vara om alla kunde bara anstränga sig lite mer.

Denna kortfilm är inspiriation för alla som inte vet hur de ska börja.

http://www.youtube.com/watch?hl=en-GB&v=Cbk980jV7Ao&gl=GB

Betyder ensamhet olika för olika personer?

Just ensamhet, är något som jag tänker på dagligen. Oftast i samband med att jag ligger sömnlös i sängen och är orolig över något. Antingen är det jag som omedvetet fokuserar på det alldeles för mycket eller så är det verkligen det som på något sätt fattas i mitt liv.
Igår blev jag tillsagd att "lägga ner" tankarna kring ensamhet och konstatera/inse att jag inte är ensam utan att jag lever själv. I mina ögon är ensamhet något man känner och upplever. I varje sak jag gör, är ensamheten närvarande. Exempelvis så ska jag flytta den 1:a Maj. En 2:a i Solna. Känns verkligen ett steg i rätt riktning. Inredningsintresserad som jag är, går tankarna på högvarv just nu. Vilka färger som ska genomsyra lägenheten, vilken stil, vilket träslag osv osv. Så kommer även tankarna kring sovrummet. Jag har ett riktigt stort sovrum med inbyggda garderober. Att bara ha en säng + accessoarer känns lite klent, men det är och andra sidan mkt fint. Rent praktiskt så skulle jag även kunna trycka in ett stort skrivbord utan att det skulle bli trångt. Problemet är att charmen och mysfaktorn i sovrummet försvinner, vilket i sint ur, för att återkoppla till mitt tidigare resonemang, inte skulle vara frågan om man inte var ensam.

Jag tänker ofta på de personer som sa att det är bra att bo ensam innan man flyttar ihop med någon. Kanske skulle man uppskattat tillvaron och närvaron av sin käraste mycket mer än man kanske gjorde. Kanske skulle man se saker annorlunda och agera därefter; jag vet ej och jag tror ej heller att man bara kan se det från det perspektivet, men det är absolut något jag sitter och funderar och filosofierar på.
Kan man med de erfarenheter man samlar på sig genom åren, förbereda sig för att optimera tillvaron i varandras liv?