richardmora

Det är ett datum som förändrade min familj. Min familj, mig själv och framförallt min far. Det är datumet som då min pappa akut fördes till Huddinge sjukhus. Han hade då en längre tid varit riktigt svag och hela familjen var i princip berädda. Eller hur ska man egentligen kunna förbereda sig på något sånt. Att se sin far så sjuk och svag och inte veta om han får en ny lever eller inte. Efterhand har vi fått höra att han var en dag försenad. Han var verkligen på gränsen till att inte få levern. Problemet var att han var för svag, vilket även vi märkte. I 1½ månad låg han i halvkoma.
Första gången vi fick gå in på intensiven fick vi gå in 2 och 2. Mamma och syster först. Syster min kom utspringandes och gråtandes efter 5 sekunder. Hon kunde inte besöka far på sjukhuset den sommaren, bara mot slutet då han skulle komma hem. Mamma var på sjukhuset hela den sommaren. Hon mådde inte bra. Kvar fanns jag och min bror. Tyvärr finns det inget utrymme att visa sig svag. Iaf då tyckte jag inte det.

Det första två veckorna hade jag ingen heller att prata med då Nina var i Japan. Blev otrotligt mycket lättare när hon väl kom hem Dock har jag ett problem jag alltid har haft och som även var början av en ond spiral i mitt liv.

Jag vågar aldrig berätta hur jag mår på riktigt när jag mår dåligt, för att jag inte vill att de (människor som älskar mig) ska tycka att jag bara gnäller och tycker synd om mig själv. Så då behåller jag alltid cirka 25% inom mig.

Det tog cirka två år för min far att återhämta sig till ett tillstånd som man kalla för ett normalt liv. Tyvärr räcker det inte med att förlora sitt liv och ens familj för att kunna uppskatta det för några. Var hemma i helgen och jag bjöd mina föräldra och syrran på middag och får till min stora förvåning reda på att min far dricker en lättöl till maten. (Ni som inte känner min far, nej han är ingen alkoholist) Det som är så respektlöst mot oss samt så sjukt mot honom själv är att även pyttelite alkhol får hans lever att skrumpa snabbare.
Jag vet inte vad jag ska säga för att jag hyser så mycket agg och är så besviken på min far och mor. Det finns ju saker som jag inte har vågat berättat än men som alltid kommer att finnas där och gnaga.

Jag vet ej om jag klarar av ett 2004 igen. Sedan 2004 ställs jag nästan varje månad i situationer där jag MÅSTE enligt mina föräldrar ta ansvar för saker de gör. Självklart - vi är ju familj! Men jag tror det finns en gräns. Den gränsen överskrider när man inte respekterar den andre och bara tar för givet.
Jag våndas och tampas varje vecka med att jag känner att jag träffar mina föräldrar aldeles för sällan och när jag träffar de så mår jag dåligt. Jag kan inte längre njuta av deras sällskap. Jag kan inte glädjas med de till 100 % då jag vet att dagen efter gör de något sjukt eller förväntar saker av mig som inte är rimliga.
Och andra sidan vet jag att man har bara en mor och en far. Det senare, dvs min far kommer tyvärr inte leva så länge som jag kanske önskar mig.

Kampen sliter isär mig, för att jag får skuldkänslor att jag känner som jag gör, men samtidigt så finns det saker som inte går att förlåta. Det gör bara ont.